Dag 10: Lake Mahinapua – Lake Pearson (via Arthur’s Pass)

Dagens l̴t: Superman (Main Title) РJohn Williams

Map

Det är nu tionde dagen av vår roadtrip och den närmar sig tyvärr sitt slut. Natten spenderade vi som sagt på en DOC campsite. Enda nackdelen med dem är egentligen att de oftast saknar dusch eller varmt rinnande vatten. Första ärendet för dagen var därför att hitta någonstans att fräscha upp oss på. Egentligen hade vi kunnat skippa det, men då vi fick se att de hade en simhall i Hokitika, som vi nu närmade oss, så tänkte vi att vi kunde ju kombinera nytta med nöje! 4 dollar var kostade inträdet till simhallen och det var inte en kotte där, så vi kunde plaska fritt i bassängen på 25 meter. Varma duschar hade de också, vilket ju egentligen var det vi var ute efter, så en knapp timma senare hade vi både fått lite motion och blivit uppfräschade. Sedan gick vi en liten sväng i Hokitika och letade upp ett kafé för lite förmiddagsfika.

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4100149814/[/flickr]

PÃ¥ väg ut ur stan stannade vi vid deras dumpstation och uträttade husbilens behov, sedan Ã¥kte vi mot mÃ¥let för dagen…

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4100149942/[/flickr]

Arthur’s Pass

Arthur’s Pass är en nationalpark som ligger nästan precis i mitten pÃ¥ sydön. Passagen över bergen är en av de högst belägna passagerna (920 meter över havet) över the Southern Alps. Passagen har fÃ¥tt sitt namn av Sir Arthur Dudley Dobson som 1864 ledde en expedition över bergen i hopp om att upptäcka en passage till västkusten. Lägligt nog sÃ¥ upptäckte man passagen bara nÃ¥gra Ã¥r innan guldruschen drog igÃ¥ng pÃ¥ västkusten vilket ledde till en snabb utbyggnad av leden.

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4099394803/[/flickr] [flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4100151480/[/flickr]

Vid Otira Gorge ligger vägbanan som klistrad intill en brant bergvägg och här har man fÃ¥tt ta till sofistikerad ingenjörskonst för att hindra stenar frÃ¥n att falla ner pÃ¥ vägbanan. Man har även fÃ¥tt leda om ett vattenfall som nu strömmar i en ränna över vägen. Vid Otira Gorge stannade vi för att äta lunch. Här pÃ¥ rastplatsen trivs den alpina papegojan ”Kea” som vi senast mötte pÃ¥ vägen mot Milford Sound. De är lika nyfikna här och stänger man inte bildörren efter sig sÃ¥ har man dem snart i baksätet. De är väldigt intelligenta varelser som använder sin lämpligt utformade näbb för att montera bort gummilister, backspeglar och andra plastdetaljer i jakt pÃ¥ mat.

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4100150734/[/flickr] [flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4100152702/[/flickr] [flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4100153478/[/flickr]

Fram tills slutet på 90-talet ställde fallande stenmassor och laviner till med problem för underhållet av vägen. 1999 färdigställdes dock Otira Viaduct som är en 440 meter lång bro över ett av områdena med störst lavinfara. Brons fundament skyddas av stora betongkonstruktioner som stoppar fallande sten- och snömassor. Konstruktionen anses vara en av de största ingenjörsmässiga bedrifterna i landet och bygget färdigställdes på mindre än två år och kostade inte mer än 45 miljoner NZD.

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4100153764/[/flickr]

Temple Basin

I Arthur’s Pass finns ett flertal vandringsleder i olika svÃ¥righetsgrader. Parken ligger lätt tillgänglig för dem som bor i Christchurch och Canterbury. Somliga säger att parken är för lättillgänglig med bakgrunden att mÃ¥nga oerfarna vandrare tar sig till Arthur’s Pass och ger sig ut pÃ¥ alpina leder som de inte har kompetens eller utrustning för att klara av.

Vi hade tittat i vår broschyr från DOC och hittat en vandringsled någon kilometer från Otira Viaduct som var markerad som lätt/medelsvår. Leden går upp till skidanläggningen Temple Basin som ligger på en platå nedanför Mount Temple.

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4100155696/[/flickr]

Temple Basin är en skidanläggning för kräsna och hängivna skidåkare. Det går endast att nå anläggningen till fots eller med helikopter. En brant väg för fyrhjusdrivna bilar tar en halvvägs dit, men sista 40-50 minuterna får man pulsa genom snö. Utrustningen går att skicka upp i en kabinbana en kilometer bort, så man slipper i alla fall bära skidorna själv. Skidsäsongen tar slut i slutet av september, så vid vårt besök var det tämligen folktomt.

Det går inte att se anläggningen från parkeringen utmed state highway 73. Det enda som pekar på att det finns ett skidparadis i närheten är en skylt och en väldigt svårframkomlig väg som snirklar sig upp för berget. Hur sjutton man får upp en fyrhjulsdriven bil på den leden är för mig en gåta och vi hade ingen ambition att prova lyckan med vår campervan.

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4099399913/[/flickr]

Vi drog på oss vandringsskorna och packade en liten matsäck och ett par vattenflaskor och började knalla uppåt. Leden är ganska brant och består till största del av ganska stora stenbumlingar, så man fick rikta blicken framåt för att undvika att trampa snett.

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4100157794/[/flickr]

Efter en halvtimmas promenad och 160 meters stigning kommer man upp till punkten där fyrhjulsdrivna bilar får vända. Där smalnar leden av och blir brantare och efter ett tag så ser man inte längre parkeringen eller vägen nere i dalen. Här uppe mötte vi ett par vandrare som var på väg neråt. De hade missbedömt hur utmanande leden var och var inte riktigt klädda för en fjällvandring. Vattenflaska hade de inte heller bemödat sig att ta med, så de skyndade snabbt ner mot parkeringen.

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4099403191/[/flickr] [flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4099402661/[/flickr]

Vi kände oss ganska väl förberedda och fortsatte i stadigt tempo uppåt. Efter en och en halv timmes promenad och 480 meters stigning så kom vi fram till foten av anläggningen.

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4100160656/[/flickr]

Utsikten här uppifrån var majestätisk. Mount Temple som gett namnet till anläggningen sträcker sig 1,940 meter över havet och på andra sidan dalgången ligger Mount Rolleston på 2,250 meter. Moln som drar in från nordväst smeker bergstopparna i deras väg över bergskedjan.

Snösmältningen var i full gång och små bäckar porlade här och var. När man knallade över snötäcket fick man akta var man satte foten så att man inte trampade rakt ner i ett vattendrag. Ett antal hus ligger vid foten av anläggningen och vi tittade in (genom fönstret) hos skiduthyrningen och den stora samlingslokalen. Ett par gammalmodiga skidliftar (regelrätta dragbanor) var nedmonterade för säsongen, men stolparna stod kvar och avslöjade var skidlederna gick. Vi satte oss utmed en vägg i solen, skyddade från vinden, och intog vår matsäck och tittade på utsikten.

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4100163906/[/flickr] [flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4100163040/[/flickr] [flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4100162740/[/flickr]

Det var riktigt gött i solen även om vinden ibland smög runt hörnet på huset och rufsade till håret. Vi gick en runda och kikade in i de olika husen och upp för backarna och konstaterade att det måste nog vara en av de mest perfekta ställena att spendera sin skidsemester på. Avskiljt från omvärlden och en konstant påfyllnad av pudersnö från nordväst resulterar nog i en grym skidåkning.

Så småningom började vi knalla neråt igen och när husen försvann bakom oss så kunde vi snart skymta bilen nere i dalen igen. Promenaden nedför tog nog ca en timme och när vi var tillbaka vid bilen så var det läge för lite stretchning och en kort vilostund.

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4099425511/[/flickr] [flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4099424347/[/flickr]

När vi fortsatte österut sÃ¥ passerade vi Arthur’s Pass Village som ligger mitt i passet pÃ¥ 759 meters höjd. En befolkning pÃ¥ blygsamma 50 personer ägnar sig mest Ã¥t att serva vandrare och turister som kommer till byn för att utforska parken. Vi hade egentligen tänkt äta middag i husbilen när vi kommit fram till vÃ¥r campingplats för natten, men dÃ¥ vi läste i Lonely Planet att det fanns en restaurang som bakade finfina pizzor i byn sÃ¥ bestämde vi oss för att unna oss ett skrovmÃ¥l efter den ganska utmanande vandringen.

Pizzorna på The Wobbly Kea var mycket riktigt något extra. Normalt sätt gillar jag inte tjockbottnade pizzor, men pizzan Anna och jag delade på slank ner utan problem. Kanske var det utmattningen från vandringen som gjorde att det smakade extra gott.

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4100198154/[/flickr] [flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4099442031/[/flickr]

Solen var på väg ner och efter maten så fortsatte vi någon mil österut för att komma till en campingplats vid Lake Pearson som vi sett ut. På vägen passerade vi bland annat den vidsträckta flodbädden i Waimakariri Valley. Solen gick ner bakom bergen i väster när vi svängde in på campingplatsen vid Lake Pearson. Campsiten drivs av DOC och är av den allra enklaste sorten och är därför helt gratis att campa på. Vi kunde bara skymta en bil till som stannat där för natten.

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4100201668/[/flickr] [flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4099446433/[/flickr]

Trötta i benen och mätta efter pizzan så drog vi för draperierna och släckte ljuset för den sista natten i husbilen.

Morgondagen skulle innebära slutspurten av vår roadtrip och vi hade blygsamma tio mil in till Christchurch. Bilen hade vi kommit överrens att lämna först efter fyra, så vi skulle ha lite tid att utforska staden på också.