Dag 9: Haast – Lake Mahinapua

Dagens l̴t: In the back of the van РLadyhawke

Map

Natten spenderades alltså vid Mt Aspiring Lodge i Haast. En ganska grå och intetsägande campingplats som troligen överlever på att vara just den enda campingplatsen i Haast.

Målet för dagen var i första hand någon av glaciärerna Fox eller Franz Josef. Sedan skulle vi ta oss norrut för att kunna ägna morgondagen åt Arthurs Pass.

Den stora skillnaden mellan västkusten och östkusten på sydön är att västkusten är betydligt mindre befolkad. Observera då att sydön i överlag är väldigt glest befolkad. Invånarantalet på sydön nådde för inte så länge sedan en miljon. På västkusten bor ca 32,000 invånare på en yta av 23,000 kvadratkilometer. Här och var finns små samhällen, men ofta står hus eller hela områden övergivna. På vägen mellan Haast och Franz Josef (ca 13 mil) finns inte en enda bensinstation, så börjar det vara tomt i tanken så ska man fylla på i Haast om man inte vill råka ut för soppatorsk. Västkusten är en av de mest vind- och regnpinade delarna av landet. Nordvästliga vindar dominerar och när fronter drar in över de södra alperna (Southern Alps) så pressas luften uppåt och kyls ner vilket leder till nederbörd som faller över kusten och över bergskedjan.

Vi hade ungefär två timmars bilfärd upp till glaciärerna. Vi stannade på ett par ställen på vägen för att titta på utsikten. Här dominerar regnskog och västkusten är en av de få platser där även låglänt skog finns kvar på Nya Zealand. I majoriteten av övriga landet har skogen fått ge vika för bebyggelse eller odlingsmark.

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4100123626[/flickr]

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4099368745/[/flickr]

Bilderna ovan visar utsikten från Knights Point (överst) och Sandy Beach (nederst). Vid Sandy Beach tog vi handduken med ner till stranden och passade på att doppa fötterna. Lite kyligt var det dock i vattnet och vågorna var nog inte att leka med, så det blev inte mer än ett fotbad.

Fox Glacier

Glaciärerna på Nya Zealands östkust är unika i det avseendet att de mynnar ut i låglänt regnskog knappt 300 meter över havet. Fox Glacier och Franz Josef Glacier är inte de enda glaciärerna i området, men de är de mest välbesökta och lättillgängliga. Det ordas om vilken av glaciärerna som är mest spektakulär, men det finns ingen uttalad vinnare i frågan. Har man tid och lust så kan man besöka båda glaciärerna på samma dag, men oavsett vilken man besöker så får man samma känsla för storheten och kraften i det långsamma isflödet. Glaciärerna här är även några av de snabbaste i världen. Franz Josef rör sig med i snitt en meter per dag, men kan i extremfall röra sig så mycket som fem meter på en dag.

När vi anlände till glaciären sÃ¥ gick vi först en vandringsled som kallas ”Chalet Lookout Track”. Denna gÃ¥r genom tät regnskog till en utsiktsplats över glaciären och Fox River. Utmed leden passerar man en ändmorän som markerar glaciärens utsträckning omkring Ã¥r 1750. Vid utsiktsplatsen vid ledens vändpunkt hade man för 100 Ã¥r sedan glaciären rakt nedanför sig, men eftersom glaciärer avancerar och retarderar i cykler genom Ã¥rhundradena sÃ¥ fÃ¥r man nu nöja sig med att se glaciären pÃ¥ en knapp kilometers avstÃ¥nd.

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4100134572/[/flickr]

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4099380919/[/flickr]

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4099379889/[/flickr]

Leden till utsiktsplatsen passerar över ett antal bäckar och vattenfall. Efter en regnskur kan leden bli oframkomlig när vattenflödet ökar. Leden tar ca en och en halv timme att gå fram och tillbaka, så om man inte håller ett öga på vädret och är lite förutseende så kan man bli blöt om fötterna på tillbakavägen. Vi klarade oss dock undan med endast ett lätt regn.

För att komma till Chalet Lookout Track så svänger man av den första avfarten på Glacier View Road. Andra avfarten tar en till den stora parkeringen varifrån man kan gå nästan ända fram till där isen slutar. Dit åkte vi när vi kommit tillbaka från vår vandringstur.

Ifrån parkeringen är det en knapp timmas promenad fram och tillbaka för att komma dit isen slutar. Leden går över flodbädden som utgörs av ett landskap av ändmorän som glaciären karvat ur dalgången genom årtusendena. Här och var finns små sjöar som bildats av isblock som lämnats kvar när glaciären dragit sig tillbaka. Vattnet är turkost/blått, färgat av mikroskopiska partiklar av sten som glaciären brutit loss i sin väg.

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4099381373/[/flickr]

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4099386533/[/flickr]

Promenaden tar en ca 100 meter från isen. Längre än så får man inte gå utan en utbildad glaciärguide. Varningsskyltar påminner hela tiden om risken att kliva utanför den markerade leden. Is som faller från glaciären kan tränga undan vattenmassor i slutfasen av glaciären som bildar en flodvåg som riskerar att skölja med den som står på fel plats vid fel tid. Så sent som i januari i år dödades två Australiensiska turister som gått utanför leden för att gå fram och ta på isen. 100 ton is bröts loss från glaciären och krossade dem bokstavligt talat. Den ena kunde man gräva fram direkt och den andre hittade man ett par veckor senare någon kilometer nedströms i smältvattnets spår.

Vi hade inte bokat in oss hos någon guidad tur utan nöjde oss med att beundra glaciären på håll.

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4099384299/[/flickr]

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4099384789/[/flickr]

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4099384299/[/flickr]

Efter våra glaciärpromenader så gjorde vi lunch i husbilen på parkeringen vid Fox Glacier innan vi fortsatte norrut.

Vi stannade till i Franz Josef Village för att titta i lite souvenirbutiker och prova ett kafé som Lonely Planet tipsade om. Goda kokosbrownies hade dem och kaffet var mycket gott.

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4099388131/[/flickr]

Eftermiddagen gick förvånansvärt fort när vi avverkade de sista 15 milen till vår hållplats för natten. Vägen utmed östkusten går omväxlande över höglänta bergssidor, där den slingrar sig som en serpentin upp och ner för bergen, och omväxlande utmed stranden.

Vid Lake Lanthe stannade vi och upptäckte att det som skulle ha varit en riktigt höjdarplats att stanna på för natten tyvärr var upptagen.

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4100144742/[/flickr]

Vi körde igenom den lilla byn Ross där man en gång i tiden fann en större guldfyndighet. Gruvdriften tog dock slut 1870 och sedan dess verkar inte så mycket ha hänt i staden även om man försöker hålla minnet av guldruschen vid liv. När vi körde igenom den lilla orten på en lördagskväll så såg vi knappt en människa.

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4099389983/[/flickr]

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4099390601/[/flickr]

Vi hade sett ut en DOC campsite vid Lake Mahinapua där vi rullade in framåt skymningen och försåg oss med en plats.

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4099390731/[/flickr]

Sjön är ett populärt rekreationsområde och campsiten var förhållandevis välbefolkad. När vi gick ner till sjön så fick vi också chansen att se den sällsynta Stora Vita Hägern (Great White Heron/Kotuku) som finns på det Nya Zeländska 2-dollarsmyntet.

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4099392243/[/flickr]

Solen gick snabbt ner och vid en kvällspromenad till toaletten så fick vi syn på en maffig stjärnhimmel som jag faktiskt lyckades fånga på bild efter några minuters experimenterande. På bilden ser ni skymta sjön i förgrunden och i fjärran ser ni de snöklädda topparna på The Southern Alps. Kan ni identifiera någon stjärnbild?

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4099392545/[/flickr]

På morgondagens agenda stod utforskandet av Arthurs Pass. Morgondagen skulle även innebära sista heldagen i vår kära campervan.