Dag 3: Brighton – Riverton

Dagens l̴t: Sunbeams РThe Concretes

Map

Brighton Caravan Par & Boat Hire ligger vackert alleles intill ett vattendrag som delar den lilla byn Brighton i två delar. Vi hade sannerligen en strandtomt. Gick man upp på natten så fick man akta så att man inte traskade ner i ån bakom husbilen. Campingplatsen såg full ut när ni kom kvällen innan, men det berodde på att de hyrde ut stugor som i själva verket var permanent parkerade husvagnar. Hur många som faktiskt var upptagna fick vi ingen bra bild av, men ett par andra gäster stötte vi dock på under morgonbestyren.

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4057990368/[/flickr] [flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4057998608/[/flickr]

När vi diskat undan frukosten passade vi pÃ¥ att fylla pÃ¥ med vatten och tömma det vi hade i avloppstanken. PÃ¥ väg ut ur Brighton stannade vi nere vid stranden för lite morgongymnastik. Molntäcket hade blivit märkbart tunnare och jag hade pÃ¥ känn att vädret var pÃ¥ väg att bli bättre. Vi hade ett viktigt beslut att ta innan vi Ã¥kte vidare. Den ursprungliga resplanen (som ju lÃ¥g pÃ¥ min avstängda dator hemma i Auckland) sade att vi skulle Ã¥ka tvärs över Otago via Gore till Te Anau för att sedan Ã¥ka till Milford Sound dagen efter. Alternativet var att ta den nÃ¥got längre vägen söderut in i Southland via Invercargill och the Southern Scenic Route. Vi var överens om att vi ville fortsätta utmed kusten och därmed Ã¥ka igenom den sydligaste punkten pÃ¥ Nya Zealands fastland. Vi satte av söderut och passerade bland annat Milton, Balclutha och Owaka och ju längre vi kom desto bättre blev vädret – en signal om att vi hade gjort rätt val!

Purakaunui Falls

En broschyr som vi plockat på oss pekade ut ett stort antal sevärdheter utmed vägen och det första stoppet blev i Purakaunui för att se de bildsköna Purakaunui Falls. Från parkeringen är det en 5-10 minuters promenad genom regnskog till fallet. Vattenfallen har en total fallhöjd på ca 15 meter och vattnet bryts i tre nivåer. Solens strålar penetrerade det täta lövverket vid utsiktsplatsen och där kunde vi lätt ha stått och gonat i en timme.

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4058023174/[/flickr] [flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4057290827/[/flickr] [flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4058027558/[/flickr]

Vi fortsatte söderut genom the Catlins som är ett stort och glest befolkat område i sydöstra hörnet av Nya Zealand. Området präglas av tät regnskog och långa stränder som är populära bland surfare. På bilden nedan kan ni skymta Tautuku Peninsula, en halvö,  där en station för valjakt var etablerad på 1830-talet.

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4058032952/[/flickr]

När vägen svänger västerut så passerar man genom Chaslands som är ett område som präglas av fårhagar över böljande kullar. Vägen slingrar sig upp och ner för kullar och berg och bjuder ofta på en hisnande utsikt. Vi stannade utmed vägen och tog fram solstolarna för att äta lunch.

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4058031330/[/flickr] [flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4058035522/[/flickr]

Invercargill & Bluff

När vi närmade oss Invercargill där kuststräckan nu vetter söderut så skingrades det sista av molntäcket och en djupt blå himmel uppenbarade sig. Såhär långt söderut på jordklotet är det inte sannolikt att vi kommer befinna oss i framtiden. Det enda som skiljde oss från Antarktis var här en tunn kustremsa och ca 260 mil av öppet hav.

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4058039716/[/flickr]

Invercargill är både den stad som är belägen längst söder- och västerut i Nya Zealand och faktiskt en av de städer i världen som ligger längst söderut. Staden har ca 50,000 invånare. I Invercargill passade vi på att fylla på i skafferiet och vi reviderade vår resplan en aning. Eftersom vi tagit den södra vägen så var det inte rimligt att försöka åka ända till Te Anau samma dag, så vi hade eftermiddagen att spendera ikring Invercargill. Vi kollade lite i vårt bilatlas och såg att ett par mil söder om stan låg hamnstaden Bluff. Bluff ligger intill en kulle som heter Bluff Hill och denna ligger som ett hängsmycke ut i Stilla Havet söder om Invercargill. Bluff Hill är resterna av en utdöd vulkan och från dess topp har man en magnifik utsikt över Southland och man kan se ända till Stewart Island som ligger en bit ut i havet söder om Nya Zealand.

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4057308377/[/flickr]

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4058056732/[/flickr]

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4057315033/[/flickr]

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4057313905/[/flickr]

IfrÃ¥n toppen pÃ¥ kullen, som man enklast tar sig till med bil, gÃ¥r en vandringsled som snirklar sig ner utmed kullen mot havet. Vi var sugna pÃ¥ en promenad, sÃ¥ vi började gÃ¥ pÃ¥ stigen. Efter 25 minuter skulle man enligt skylten komma till en ”lookout point”. Vi mÃ¥ste dock ha gÃ¥tt förbi den, för vi knallade i säkert 40 minuter innan vi insÃ¥g att den branta nedförsbacke, som vandringsleden utgjordes av, skulle bli allt för tuff att ta pÃ¥ vägen upp igen. SÃ¥ vi tog det kloka beslutet att vända tillbaka igen.

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4057329777/[/flickr]

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4058064206/[/flickr]

Bluff är i övrigt känt för sin hamn som utgör startpunkten för många av de expeditioner som åker till Antarktis. Här odlar man också ostron som anses vara de finaste i Nya Zealand.

Riverton

Efter äventyren pÃ¥ Bluff Hill sÃ¥ började det närma sig dags för kvällsmat och vi började söka upp en campingplats för kvällen. Vi tog sikte pÃ¥ den lilla staden Riverton som ligger 3 mil väster om Invercargill där det enligt vÃ¥rt bilatlas fanns en campingplats. Campingplatsen visade sig vara ett riktigt guldkorn. När vi anlände sÃ¥ hade värdinnan slutat för dagen, sÃ¥ dÃ¥ var det bara att välja en plats och betala morgonen efter. Vad vi kunde se sÃ¥ var det vi och tvÃ¥ kvinnor i en annan campervan som utnyttjade campingplatsen för natten. Campingplatsen heter Longwood Holiday Park och har förr i tiden fungerat som en lägergÃ¥rd för kristna fritidsgrupper. De nuvarande ägarna tog över 2006 och har sedan dess drivit stället som är Rivertons enda ”Holiday park” (campingplats pÃ¥ svenska). PÃ¥ anläggningen finns en stor samlingslokal som stÃ¥tt kvar sedan 50-talet. Anna och jag hade tänkt spela lite kort och dricka te i husbilen pÃ¥ kvällen, men när jag gick upp för att titta in i köket sÃ¥ sÃ¥g jag att man hade fri tillgÃ¥ng till samlingslokalen. Därinne fanns pingisbord, ett gammalt piano och biljardbord. I ena delen av lokalen fanns dessutom en eldstad och ett gäng soffor samt en TV med DVD och videobandspelare. I anslutning till köket fanns dessutom en hylla med filmer som man fick lÃ¥na, sÃ¥ jag kilade ner och berättade för Anna om mitt fynd. Vi tog med oss en stor filt, te och choklad upp till huset och sedan tände vi en brasa och satt och myste i soffan framför en film resten av kvällen. En perfekt avslutning pÃ¥ en dag som bjudit pÃ¥ mycket bilÃ¥kning, hisnande vyer och strÃ¥lande väder!

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4058068226/[/flickr]

[flickr]http://www.flickr.com/photos/starbuck/4058071504/[/flickr]

Nästa dag skulle vi vända norrut på Southern Scenic Route och ta oss in i Fiordland National Park. Efter tre dagar utmed kusten så väntade vi med spänning på att få ta oss upp i bergen som lurat vid horisonten ända sedan vi anlände i Christchurch.