R.E.M. i Hyde Park 16 juli

PICT0008 

På grund av terroattentaten den sjunde juli så flyttades konserten med R.E.M. fram en vecka i kalendern. Biljetten hade jag haft sedan början av september förra året så det här var något jag hade sett fram emot länge!
Kvällen innan hade vi öppet till halv ett på caféet på grund av releasen av nya Harry Potter boken. Så jag kom hem vid två lördag morgon.

PICT0017

Var ledig hela lördagen så jag tog mig in till Hyde Park vid halv fyra. Som fanclub-medlem så gick det väldigt smidigt att ta sig förbi köerna som de flesta andra fastnade i. Det var ca 85000 biljetter sålda så det var nice att bara kunna glida in och välja sin plats. Jag hade varit och handlat lunch på Pret som jag intog efter att jag hittat en bra plats på gräsmattan rätt nära scenen.
Jonathan Rice var det första förbandet och han drog igÃ¥ng klockan fem. Efter honom kom Idlewild och spelade tio lÃ¥tar och efter Idlewild kom Feeder och spelade tio lÃ¥tar de med. Vid det laget att Feeder gick pÃ¥ scenen sÃ¥ hadde det blivit bra mycket folk pÃ¥ omrÃ¥det och i och med att alla rest sig upp sÃ¥ hamnade jag nu framför vänstra sidan av scenen. Jag hade ungefär tre-fem personer framför mig innan staketet. Kort sagt – jag var helt nöjd med min plats.

PICT0012

Det kändes som en låååång väntan innan R.E.M. gick på strax efter åtta men när de väl börjat spela så kändes det som konserten var över på fem minuter. Givetvis så höll de på längre än så. Ungefär kvart över tio så var det slut.

PICT0022

Här följer spellistan:
Bad Day
Whats the Frequency Kenneth?
The One I love
Drive
The Outsiders
Sitting Still
Wanderlust
Animal
Leaving New York
Everybody Hurts
Electron Blue
Me In Honey
Electrolite
So Fast So Numb
Ebow the letter (Patti Smith som sjunger på skivan kommer upp på scenen till allas glädje)
Final Straw
Orange Crush
Walk Unafraid
Losing My Religion

Imitation Of Life
The Great Beyond
Nightswimming
It’s The End Of The World As We Know It
I’m Gonna DJ
Man On The Moon

PICT0029

För att slänga in en kort recension sÃ¥ var detta altsÃ¥ tredje gÃ¥ngen jag sett R.E.M. live och jag mÃ¥ste säga att denna gÃ¥ngen var den absolut bästa! De spelade längre och fler ”roliga” lÃ¥tar än tidigare. Detta var ocksÃ¥ sista konserten pÃ¥ turnén sÃ¥ det var en härlig stämning uppe pÃ¥ scenen med massa skämt och ovanligheter. Det roligaste var nog under Nightswimming när Michel Stipe sätter sig pÃ¥ pianot medans Mike Mills spelar avslutningen pÃ¥ lÃ¥ten. Stipe vänder sig om och sätter sig nästan gränsle över Mike och stampar pÃ¥ tangenterna och avslutar lÃ¥ten med att pussa honom pÃ¥ kinden.

Andra saker som bidrog till intrycket var vädret, den höga andelen fanclub-medlemmar och bara den stora folkmassan i sig. Tog en massa bilder med min digitalkamera. En del har jag lagt upp pÃ¥ bloggen här ovan och under. Om ni vill ha en kopia i högre upplösning – hör av er!

PICT0069

PICT0065

PICT0067

Alla mår bra

Nu skulle jag gärna vilja berätta om veckan som varit… Om alla som hälsat pÃ¥ – Annas pappa, Johannas mamma och syster och nu Caroline och Mikael (syrran o hennes karl). Skulle vilja berätta om hur Anna och jag spenderade de sista dagarna i London tillsammans – hon Ã¥kte hem i onsdags morse. Skulle vilja berätta om hur den sista veckan gÃ¥tt pÃ¥ jobbet o sÃ¥ vidare…

Men jag väntar med det…

I morse klockan 08.51 engelsk tid så inträffar en explosion på ett tunnelbanetåg på The Circle Line i tunneln hundra meter från plattformen på Liverpool Street Station. Fyra minuter senare smäller det på Piccadilly Line på ett tåg mellan Russel Square och Kings Cross. Tredje explosionen inträffar bara tjugo minuter senare. Återigen på ett Circle Line tåg som presis lämnat stationen vid Edgware Road. En halvtimma efter detta flyger en dubbeldäckare, buss nummer 30 från Hackney mot Marble Arch, i luften vid Tavistock Square.
Nyheten nÃ¥r mig vid runt klockan halv elva dÃ¥ Izabella ringer och säger att hon inte kan komma in och stänga kaféet ikväll eftersom hennes man inte kommer hinna hem för att ta hand om deras son – han befann sig i andra ändan av London.
Efter det började telefonen ringa – folk hemifrÃ¥n som vill veta att man var ok och sÃ¥ vidare. Vi stängde klockan ett och blev ombedda att avvakta vidare besked. Klockan tvÃ¥ kom sedan beslutet att stänga för dagen. SÃ¥ vi fick ta oss hem bäst vi kunde. Jag fick lirka mig fram pÃ¥ bussarna som fortfarande gick.

Vi hade lite besvär att fÃ¥ tag pÃ¥ Johanna för att höra om hon var i säkerhet – hon jobbar mitt i centrum sÃ¥ vi var angelägna om att fÃ¥ tag i henne, men hon ringde senare och berättade att hon befann sig pÃ¥ jobbet när det inträffade. SÃ¥ med mig i Beckton, Lina och Micke hemma i lägenheten och Johanna pÃ¥ jobbet sÃ¥ var alla inräknade…puuh!

Vad känner man dÃ¥ efter detta? Det har givetvis Ã¥terigen blivit pÃ¥tagligt hur sÃ¥rbart samhället och vÃ¥r infrastruktur är. Det är ett fruktansvärt pris som offren har fÃ¥tt betala för att leva i frihet i ett öppet samhälle. Instinkten här har varit att Ã¥tergÃ¥ till det vanliga livet sÃ¥ fort det gÃ¥r. Bussar och tÃ¥g ska enligt TFL gÃ¥ som vanligt imorgon och tunnelbanan ska köra med en ”skeleton service”. Uppenbarligen sÃ¥ mÃ¥ste de drabbade sträckorna vara stängda.
Media här ger en bild av ett samhälle väl förberett för en attack och där efterföljderna har handskats med på ett utomordentligt proffsigt sätt. Folk är bestämda att inte låta detta bryta ner oss. Våra värderingar om frihet, rättvisa och demokrati, är starkare än terroristernas värderingar som bygger på att sprida skräck genom förtryck och massmord av oskyldiga människor.

Sen känner man sig kränkt personligen. Det London som jag lärt mig älska (och hata) har fått sig en rejäl törn. Namnen på tunnelbanestationerna som räknas upp på nyheterna är inte bara namn för mig. De är platser jag har en klar bild av, ställen jag rest genom och gator jag vandrat utmed vid flera tillfällen. Just nu är jag ärligt talat inte så sugen att ta tunnelbanan in till stan och sedan sätta mig på en dubbeldäckare längre. Och jag är övertygad om att många känner likadant.

Men vi är samtidigt övertygade om att vi inte tänker låta terrorister skrämma oss. Det här är verkligen världens stad, dit människor av olika ras, religion och åsikter dras och där alla ges en chans att skapa sin egen framgång. En avskild grupp muslimska fundamentalister kommer inte kunna rubba den bilden som jag och de flesta här har av London.

Martin

Storfrämmande, gayklubb och Brighton

Så har ytterligare en vecka flygit förbi här i London. Vädret har varit kanon, vi har haft främmande och jag har varit ledig i fyra dagar! För att sammanfatta så har vi alltså haft en riktigt rolig vecka!

De första gästerna kom i onsdags i förra veckan. Nathalie, Laura, Louise, Mattias och Tobias. Första kvällen gick vi och drack öl borta i Canary Wharf. Anna och jag skulle jobba dagen efter så vi gick hem när puben stängde medans de andra drog in till stan.
Per och Oskar kom pÃ¥ torsdagen och de mötte jag först sent pÃ¥ kvällen när jag kommit hem frÃ¥n jobbet. Allra roligast var att träffa Per igen eftersom vi inte setts sen augusti förra Ã¥ret – de andra har jag träffat när de varit här pÃ¥ besök eller när vi var hemma i Sverige i januari.
Alla hade tagit med sig lite mat sÃ¥ vi hade kylskÃ¥pet och skafferiet fullt med svensk mat 🙂 Anledningen till detta var att vi pÃ¥ lördagen Ã¥kte till Hyde Park för att där, tillsammans med nÃ¥gra hundra andra svenskar, fira midsommar!

I parken fanns ca 400 andra londonsvenskar och mÃ¥nga var det som hade picknick med sig. VÃ¥rt picknickbord var nog ett av de mest imponerande pÃ¥ platsen. Vi hade sill, färskpotatis, knäckebröd, jordgubbar, köttbullar, gräslök och gräddfil – allt medtaget frÃ¥n Sverige. Festen i parken pÃ¥gick mellan klockan ett och fyra ungefär. det anordnades krans-tävling, dans runt midsommarstÃ¥ngen (mede äkta spelman), femkamp, brännboll och kubb. Svenska JCC (Junior Chambers of Commerce) som anordnade firandet skall ha en stor eloge för insatsen de gjorde!
Anna och Nathalie ställde upp i kranstävlingen, men förlorade mot någon som hade placerat ett fågelbo på huvudet.

Efter firandet i parken åkte vi hem och började festandet. På kvällen åkte vi in till Soho och gick in på ZooBar. Innan avfärd fördes en hetsig diskussion om huruvida vi skulle gå på gayklubb eller inte. Mattias, Tobias och tjejerna förespråkade gay-klubb medans jag, Per och Oskar kände oss rätt obekväma vi tanken. Är det så svårt att förstå?!
Vi hamnade i alla fall på ZooBar. Där var det trångt och varmt men musiken var bra och stämningen var hög. Oskar och Nathalie ordnade med en föreställning till allas förvåning -hallå, vi är inte i Uppsala! Louise lyckades virra bort sig till nedervåningen och en truk hade tydligen försökt dra med sig min Anna när jag var och letade efter Louise. Så, efter kanske två timmar i svettbadet så var det dags att åka hem tyckte vi.

Det var ett sömnigt gäng som morgonen efter drog sig upp tidigt (!?) och gjorde sig iording. Vi hade ju planerat att åka till Brighton! Vi kom nog iväg en till två timmar senare än vi hade tänkt. När vi åkte från London var vädret mulet och regnet hängde i molnen ovanför oss. När vi en timma senare rullade in på stationen i Brighton så var solen framme och det gassade riktigt skönt. Eftersom vi hade halkat efter tidsplanen så letade vi upp ett ställe och åt lunch direkt. Vi hittade en bar utmed stranden där vi kunde slå oss ner. Baren överraskade oss på några punkter: 1. det var en gay-bar, 2. de hade den största menyn jag någonsin sett, 3. toaletterna delades av kvinnor och män, 4. servicen var fruktansvärt långsam. Fjärde punkten bidrog således till att vi halkade efter tidsplanen ännu mer.

Efter lunchen sÃ¥ började vi knalla mot vÃ¥rt mÃ¥l – ”the ebony room”. Vi hade som avsikt att hälsa pÃ¥ vÃ¥r gamla klasskompis Maria Krantz som precis avslutat en bartenderkurs i London och efter det Ã¥kt ner till Brighton för att jobba.
Vi hade fÃ¥tt veta att det var ungefär en halvtimmas promenad till ”The Marina” – omrÃ¥det där baren lÃ¥g. Men ärligt talat sÃ¥ tog det nog dubbla tiden att ta sig dit – tidsplanen Ã¥t fanders! Louise hittade en avgränsad del av stranden som var tilldelad nudsitbadarna – hon blev väldigt fascinerad och kunde inte lÃ¥ta bli att gÃ¥ närmare. När hon kom tillbaka var hon alldeles tagen. Hon hade citat: ”aldrig sett sÃ¥ mÃ¥nga nakna karlar förut!” slutcitat. Otroligt nog sÃ¥ hittade vi fram till Marias bar till slut och där bjöd (fel ordval) Maria pÃ¥ en uppvisning av sina cocktail-kunskaper. Vi fick faktiskt betala för drinkarna! Chefen pÃ¥ stället var väldigt tillmötesgÃ¥ende och ordnade till ett VIP-bord till oss.

Marias hade lunch strax efter att vi kom, så vi satt ned och pratade om vad som pågått sen vi tog studenten o.s.v.
När cocktailen var uppdrucken och Marias lunchtimma tagit slut sÃ¥ blev det uppenbart att klockan var vääldigt mycket. Louise, Laura och Nathalie fick nu väldigt brÃ¥ttom att Ã¥ka tillbaka till London. De hade blivit utlovade en hejdundrans utekväll pÃ¥ en av Londons gay-klubbar av Mattias. Söndagarna skulle tydligen vara den dagen med bäst drag! Here we go, sa tjejerna och hoppade pÃ¥ bussen upp till tÃ¥gstationen! SÃ¥ Per, jag och Anna blev kvar i Brighton – vi var inte sÃ¥ lockade av erbjudandet Mattias lagt fram.
Per hann således med att ta ett dopp i engelska kanalen. Enligt honom var temperaturen ca 18-19 grader. Hade jag haft badkläderna med mig så hade jag nog tagit mig ett dopp.
Vi stannade kvar i Brighton till sent på kvällen och åt på italiensk restaurang innan vi hoppade på tåget hemåt.

Morgonen efter fick vi veta vilket fiasko utekvällen innan hade blivit. När de väl tagit sig in till stan efter att ha missat sista DLR-tåget så upptäckte de att uteställena hade stängt. Klockan var runt ett, men det var inget ställe som ville släppa in dem. Host host! (det var väl söndag?!)
MÃ¥ndagen ägnade Per och jag Ã¥t shopping – jag hittade ett par badbyxor, en t-shirt, en cd-skiva samt hela fjärde säsongen av Seinfeld pÃ¥ DVD! Per blev ocksÃ¥ nöjd av shoppingrundan och hittade byxor, skjorta och skivor.
Tjejerna åkte till Greenwich och fikade hos Anna på hennes kafé.
FramÃ¥t kvällningen sÃ¥ sammanstrÃ¥lade vi pÃ¥ ”the Soho Pizzeria”. Utsökta pizzor och god öl utgjorde en bra avslutning pÃ¥ en lyckad midsommarhelg. Per och jag Ã¥kte hem efterÃ¥t. Tjejerna hade bokat biljetter till Fantomen pÃ¥ Operan, sÃ¥ de knallade iväg till teatern.

SÃ¥ för att avrunda…det börjar bli lÃ¥ngdraget här. Det blev ett mycket lyckat besök – kanske det bäst samordnade hittills! Alla verkade nöjda och fick göra vad de ville. NyÃ¥ret var lite mer kaosartat med tanke pÃ¥ mängden besökare och de skilda viljorna.
Gästerna lämnade oss tidigt på tisdagmorgonen och när vi klev upp så var det som om inget hade hänt (bortsett från oredan som rådde i lägenheten).

SÃ¥, nu har det gÃ¥tt en vecka till, det är fredag kväll när jag skriver detta. Lägenheten är städad och vi har haft ett besök till. Annas pappa kom över för att hjälpa henne ta hem lite packning, sÃ¥ nu är espressomaskinen – största orosmomentet – hemma pÃ¥ svensk jord.
Han åkte hem i förmiddags och nu så har vi två nya besökare. Johannas mamma och storasyster är här och hälsar på över helgen.
Anna jobbade sin sista dag idag och jag är ledig imorgon, så då ska vi hitta på något kul. Hade till en början tänkt ta oss till Hyde Park och smygtitta på Live8-spektaklet. Läste i tidningen att polisen avrådde folk att ta sig dit om de inte hade biljett, så vi får improvisera fram nånting annat.
Caroline och Micke kommer på måndag kväll och stannar i en vecka. Har flyttat om lite i schemat på jobbet så att jag är lite mer ledig när de är här. Tisdag är Annas sista dag här i London, så då får vi lov att göra något riktigt kul.

Det fÃ¥r vara nog för den här gÃ¥ngen… Hej!