Det senaste inlägget handlade i alla fall om flygresan hem. Men frågan är vad som hände sen? Jag kan sammanfatta månadsvis:

December: Första dagarna i Uppsala hos syster. Jetlag. Snökaos. Kallt. Mot Göteborg. Kärt återseende. Eddie Izzard Live. Jul i Vänersborg. Nyår i Göteborg bara Anna och jag. Sa jag att det var kallt?

Januari: Tid i Nyköping. En vecka i Uppsala. Orkade inte omtenta. Exjobbet i handen.

Februari: Kall månad i Göteborg. Tömde lägenheten i Uppsala. Första flytten. Vinter-OS. Nova Forum.

Mars: Ny lägenhet! Andra flytten. Plugg på distans. Kul besök. Förrådstömning. Vårtecken.

April: Plugg. Sälen! Syster fyllde år. Vår. Jobbsökande.

Det var väl en bra sammanfattning?

Ska jag vara ärlig så går det inte en dag då jag inte tänker tillbaks till tiden på Nya Zeeland. Och längtar. Längtar tillbaks till Sydön och vår roadtrip. Nu känns det enormt långt borta. Det var nog just det som gjorde det så speciellt – att vi var så långt borta. Bara vi två i och vår husbil. Allt kändes så okomplicerat och friheten var total. Hoppas inte Anna tycker det är jobbigt att jag har fått svårare att leva i nuet. Nuet är lite tråkigt just nu bara. I väntan på att jobbansökningarna ska ge resultat och med ett händelserikt halvår bakom mig så är det lättare och roligare att se framåt eller bakåt. Ni som känner mig vet dock att jag är en realist och rätt optimistisk ändå, så det är inte så att jag deppat ihop totalt. Livet går upp och ner bara helt enkelt. Den som inte vet vad jag talar om vågar inte ta chanser och lever nog ett rätt tåkigt liv.

Framåt och uppåt! På söndag fyller jag 26…

Även om det har gått en månad så har jag inte hunnit rapportera något om hemresan och om tiden därefter.

Morgonen då vi skulle checka ut så hade vädret bytts från sommrigt och vackert till regn och blåst som mer påminde om höst. Sista promenaden ned till busshållsplatsen gick i lätt springfart och vädret gjorde det aningen lättare att ta avsked av Auckland. Vi hade gott om tid när vi kom fram till flygplatsen där incheckningsdisken nyss hade öppnat när vi anlände. Det var ett nervöst ögonblick när jag slängde upp min resväska på rullbandet. Jag var övertygad om att den vägde en bra bit mer än när jag kom till Auckland fem månader tidigare. 21,8 kg stod det dock på vågen och det rörde sig alltså om så lite övervikt att man inte bemödade sig att ta betalt. Tur var dock att kvinnan i disken inte vägde mitt handbagage som hade utökats från en ryggsäck vid ankomsten till en sportbag + datorväska nu vid avresan.

Det var lite mer än en timma tills det var dags för ombordstigning när vi passerat säkerhetskontrollen, så det fanns lite tid för en macka och lite flygfotande. Emirates Airbus A380-800 från Dubai via Melbourne anlände medan vi satt och väntade och jag fick chansen att ta några närbilder på bjässen som jag berättat om i ett tidigare inlägg då Anna anlände. Air New Zealand, Quantas och andra bolag som trafikerar Melbourne-Auckland får utstå hård konkurrens från Emirates som för relativt låga kostnader lätt kan förlänga sträckan Dubai-Melbourne till Auckland med sin A380. Stora flygplan som Airbus A380 dockar i Auckland vid nybyggda gate 15 eller 16 där det finns jetbroar som når även översta våningen. Bredvid Emirates maskin stod en 747-400 från Cathay Pacific som strax skulle avgå mot Hongkong. Gångbroarna mellan internationella terminalen och gaterna 15 och 16 bjöd på många fina vinklar att fota händelser på plattan.

Andra flygplan vid gaterna var en B777-300ER från Singapore Airlines som just var på väg att taxa ut. En halvtimme senare kom en Emirates A340-500 och tog dess plats.

Världens mest kraftfulla flygplansmotor, General Electric GE90-115B. Jämför storleken med människorna till vänster!

Air New Zealand och Quantas hade även ett par Boeing-maskiner av olika varianter (767, 777, 747)  ståendes på plattan i väntan på flygningar senare under dagen.

Som jag berättat i tidigare inlägg så gick även hemresan med Thai Airways. TG492 tog oss från Auckland till Bangkok ombord på en Boeing 777-200ER med registrering HS-TJV. Thais 777-200ER används på långflygningar och är utrustade med AVOD och individuella TV-skärmar i ryggstöden. Flygningen som tar 12 timmar går därför mycket snabbare än man tror. Jag hade en plan att försöka hålla mig vaken under den första sträckan för att sedan sova under flygningen Bangkok-Stockholm. Sträckan Auckland-Bangkok verkar vara populär då både dit- och hemresan varit i det närmaste fullbokade. Vid första serveringen var det förstås trerätters med fisk som huvudrätt. Senare under flygningen bjöds det på en lite lättare nudelrätt. Jag betade av en hög med filmer som fanns att tillgå och det var inga problem att hålla sig vaken under flygningen. Thai har även utrustat sina 777-200ER med kojer för besättningen som ligger i utrymmet ovanför bagagehyllorna precis under taket i mitten av flygplanet. Utrymmet nås via en trappa bakom en dörr i mitten av kabinen. Detta gör att besättningen som har viloperiod under långflygningar som denna ej behöver ta upp platser i kabinen som istället kan nyttjas av betalande passagerare.

När vi kom fram till Bangkok hade vi 3 timmar tills TG960 mot Stockholm skulle avgå. Vi skramlade ihop de sista Thailändska slantarna vi hade sedan nedresan och bunkrade upp på lite godis och snacks för vänteperioden. Bangkok-Suvarnabhumi är nog den minst människovänliga flygplats jag väntat på. Enorma terminalbyggnader i stål och glas med dunkel belysning och förvånansvärt dåligt med sittutrymme bidrar till en rätt ogästvänlig miljö som är svår att koppla av i.

Vårt flyg till Stockholm drabbades av ett sent gatebyte, troligen på grund av byte av flygplan i sista minuten, så ombordstigning skedde via buss ut till vårt flygplan som var parkerat ute på plattan. Att boarda en 747:a via endast en trappa tar tid, så avgången blev försenat en bra stund. Vårt plan, en B747-400 med registrering HS-TGY är en av Thais äldre 747:or (togs i trafik 1998) och har samma stolskonfigurering som vid introduktionen. Nackdelen med detta är att man ej har personlig TV i stolen, men den stora fördelen är att benutrymmet är relativt generöst tilltaget och fotutrymmet blockeras ej heller av databoxen för AVOD-systemet. Man kör enligt uppgift dessa äldre konfigurationer på linjer till Skandinavien då de trafikeras av främst charterturister som är vana vid en lägre standard. Vårt plan hade dessutom inte blivit ommålat i Thais nya färgschema, så det var en viss skillnad från vår 777:a på den föregående sträckan som bara hade drygt två år på nacken. En bläddring i mitt bildarkiv visar att jag faktiskt fotat just detta plan för 7 år sedan vid ett besök på Arlanda (dock ej min bild nedan!).

Flygningen till Stockholm tog drygt 11 timmar. Efter en sen middag bestående av fläskfile med pasta så kunde man luta stolsryggen bakåt. Jag beställde in öronproppar och ögonskydd och drog en filt över mig. Sedan lyckades jag sova av och till ända tills frukosten serverades strax innan klockan 5 på morgonen svensk tid.

Efter frukosten var det lönlöst att försöka sova igen då många av barnpassagerarna hade vaknat till liv och hade lite av lekstuga i kabinen. Vi hade dock bara en knapp timma kvar till Arlanda, så det var uthärdligt.

Vid landningen på Arlanda kunde vi ana ett vitt landskap i mörkret utanför fönstret. Nu var vi hemma. Hemma i vintern. Overkligt, även om kylan vid avstigningen var en påminnelse om vilken årstid och världsdel vi befann oss i.

Micke (min blivande svåger) mötte upp oss i ankomsthallen. Klockan närmade sig halv nio innan vi var framme i Uppsala och solen verkade dröja en oändlighet innan den gick upp. Vid den här tiden så skulle solen skina minst två timmar till i Auckland.

Invid vattenkanten under stadsdelen Orakei ligger ett underjordiskt akvarium. Akvariet började byggas 1983 i vad som var gamla lagringscisterner för avloppsvatten. Mannen bakom akvariet, Kelly Tarlton, var en oceanograf och passionerad dykare som hade en dröm om att visa upp södra oceanens djurliv för allmänheten. Han ville att besökarna skulle få möta fiskar och andra varelser från en dykares perspektiv. Han experimenterade med att böja stora skivor av akrylplast för att kunna bygga en tunnel under vattnet. Kelly Tarlton’s Underwater World var först med denna typ av tunnel som idag kan upplevas på akvarier världen över.

1995 invigdes anläggningen Antarctic Encounter som låter besökarna åka i en snövessla genom en ett landskap som bebos av Kungs- och Gentoopingviner. Anläggningen håller en temperatur på runt 0°C och man producerar tonvis med snö varje dag för att pingvinerna ska känna sig som hemma.

I Stingray Bay bor två stingrockor med en “vingbredd” på dryga två meter. Ett par gånger per dag får besökarna på en armlängds avstånd bevittna hur de bjuds på mat. En skötare i våtdräkt berättar om rockorna och matar dem för hand med småfisk. Vi fick bevittna hur de gillar att bli kliade på nosen. Det såg ut som att rockan skulle svälja hela skötaren, men människor ingår visst inte i deras diet.

Andra lustiga varelser som jag stötte på:

Efter förmiddagen på akvariet så gick jag vidare ut förbi Mission Bay, där jag intog lunch i form av Fish ‘n Chips (som är något av en specialitet i Mission Bay), för att sedan fortsätta till St Heliers Bay där jag slog mig ner i sanden. Temperaturen i vattnet hade gått upp en del sedan jag sist var vid Okahu Bay och badade. Den här gången låg nog temperaturen på ca 22°C och det var riktigt gött att ligga kvar länge i vattnet och guppa.

Såhär nära jul har jag nog aldrig doppat mig i havet förut. Med en och en halv vecka kvar till jul och bara en dag kvar i Nya Zealand så var detta sista chansen att leva turistliv och att bättra på solbrännan.

Under veckan före presentationen och dagarna efter den så har jag ägnat mig åt lite sightseeing. I onsdags (9/12) så var jag uppe i Sky Tower. Besöket var inte planerat – jag var ute och jagade souvenirer och hamnade i souvenirbutiken under Sky Tower. Funderade sedan på att vädret och sikten nog var de bästa på länge, så om jag skulle åka upp så skulle jag göra det nu.

Biljett för att åka upp till toppen kostar strax under en hundring (som student). Sky Tower har ett antal olika nivåer varifrån man kan beskåda utsikten. På 182 meters höjd ligger Sky Lounge som är ett café/bistro varifrån man kan se på utsikten med en kaffe eller en öl i handen. På 186 meter ligger Main Observation Level där de flesta besökarna samlas. Där kan man gå ut över ett glasgolv under vilket det är fri sikt ner mot marken. Inget för den höjdrädde! Man sitter även på första parkett för att titta på dem som gör Sky Jump, ett fritt fall där man sista biten bromsas av en vajer – en populär attraktion. På 190 meters höjd ligger Orbit – en restaurang som roterar och bjuder på omväxlande vyer över staden. På 194 meter ligger The Observatory – även denna en restaurang i bufféstil som dock står stilla. Restaurangerna Orbit och The Observatory har egna hissar upp. Till övriga nivåer behöver man lösa biljett. Ett skutt högre upp, på 220 meter ligger Sky Deck som är den högst belägna utsikten som är tillgänglig för allmänheten.

En molnfri dag så kan man se så långt som 82 km i alla riktningar. Denna dagen kunde man se ända till Great Barrier Island i norr och till Waitakere Ranges i väster.

Utsikt norrut:

Utsikt åt väster:

Utsikt åt söder:

Utsikt åt öster:

För den som är äventyrlig finns som sagt ett antal sätt att utsöndra lite adrenalin i Sky Tower. Sky Jump som jag redan nämnt är ett kontrollerat fritt fall på 192 meter där man bromsas av en vajer. Ytterligare två vajrar ser till att man faller rakt ner och inte blåser in mot tornet på en blåsig dag.

Sky Walk är en promenad på en 60 cm bred spång som omringar tornet på dess bredaste punkt. Där går man i ett sällskap om uppåt 10 personer sakta runt tornet endast fastspänd med en säkerhetslina ovanför huvudet. Under mitt besök så var det en liten grupp på tre personer samt en guide som gav sig ut på en Sky Walk. Från observationsfönstret ovanför kunde jag se hur de fick prova på att stå med tårna över kanten och luta sig ut över stupet. Det var med skakiga knän som de sakta vågade sig på att släppa taget.

För de med mer pengar på fickan så kan man få en privat visning av de våningar som är stängda för allmänheten. Det allra mest extrema som erbjuds är en bestigning av den 30 meter höga radiomasten i toppen av tornet.

Sky Tower innehar en dominerande ställning i Aucklands skyline och inget besök i Auckland är nog komplett utan en tur upp i tornet.

Exjobbet då? Jo, det är i det närmaste klart nu. Vi höll presentationen i fredags i ett litet men fullpackat konferensrum på AUT. Vår handledare Tony hade dragit i lite trådar och lyckats locka dit de flesta professorerna och föreläsarna på SCMS (School of Computing and Mathematical Sciences). Presentationen gick väldigt bra. Eftersom vi låg bra till med rapporten så hade vi haft hela veckan på oss att förbereda innehållet vilket kändes bra. (Det gav oss dessutom rätt mycket tid över till att göra lite sightseeing i sista minuten.) Vår ämnesgranskare Arnold hade vi ju lärt känna i Uppsala eftersom han undervisar i flera kurser på IT-programmet. Han är ursprungligen från Australien, men har sedan tio år tillbaka migrerat till Sverige. Detta läsåret är han dock tillbaks i Australien för ett sabbatsår, så han och Tony hade lyckats få loss lite forskningsmedel så att han kunde flyga över från Melbourne för att komma på presentationen. Det gav oss en chans att prata om hur arbetet flutit på och att räta ut lite kvarstående frågetecken. Arnold kunde dock meddela att han var väldigt nöjd med vår rapport. Möjligheten vi haft, att utforma vårt exjobb i stor grad efter våra egna intressen, samt de goda samarbetet vi haft med vår handledare har nog avspeglat sig i resultatet. Rapporten landade på 104 sidor. Efter presentationen så bjöd Tony på sushi-lunch innan vi skakade hand och tackade för det som nog varit den mest givande perioden i i alla fall min studietid. Jag har tagit som vana att inte säga “hejdå” eller “farväl” utan istället “på återseende” till alla dem som man vinkar av. Jag är fast besluten att återvända till Nya Zealand i något sammanhang inom de kommande fem åren.

Vi ska vara ute ur lägenheten klockan 11 imorgon. Gissar att vi tar en slöpromenad på stan innan vi tar bussen ut till flygplatsen. Hemresan går även denna med Thai Airways, detaljerna nedan:

TG492, AKL-BKK, Avgår 15:30, Ankomst: 21:30, Beräknad flygtid: 12H00Min, Boeing 777-200ER

TG960, BKK-ARN, Avgår: 00:45, Ankomst: 06:05, Beräknad flygtid: 11H20Min, Boeing 747-400

Nästa gång jag skriver så är jag nog på hemmaplan. Jag har ett par inlägg på lager som handlar om några utflykter jag varit på den senaste veckan, men de kommer först när jag är hemma.

Rapporten hamnade på hela 102 sidor. Mycket har ju naturligtvis hänt de senaste två-tre veckorna i och med att idéer som man haft i huvudet nu var tvungna att hamna på papper, men jag är väldigt nöjd med att vi hållit ett jämnt tempo på skrivandet under hela arbetet. Vi har även sett en del intressanta mönster här på slutet i de forskningsområden som vi undersökt vilket gett oss ett ganska bra underlag för diskussion. Sammanfattningsvis så är jag väldigt nöjd med vad vi har presterat och det ska bli ett nöje att presentera vårt jobb på fredag! (Men jag kan inte riktigt fatta att vi snart är klara!)

I torsdags kväll var vi på avskedsmiddag för Sabina. Hon hade precis kommit tillbaks från en treveckors semester på nord- och sydön med hennes bästa kompis och på fredagen skulle Sabina åka vidare till kärleken i Australien och hennes vän skulle åka tillbaka till Sverige. Vi var på Blue Stone Room och åt – en riktigt bra restaurang/pub nere i CBD. Det var kul att se lite bekanta ansikten efter en intensiv vecka med exjobbet. Sarah och Anderson – de blivande föräldrarna var där, Carrie som jag inte sett sedan Sushi/Karaoke-festen i augusti och Colm från Irland som bland annat var med på vår fyradagars roadtrip på nordön i september. Och så jag och Per samt Sabina och hennes vän Pernilla förstås. Samtidigt var det tråkigt att säga hejdå. Sabina som vi träffade första gången på orienteringen i början av juli har jag sett rätt mycket av här nere och vi har hittat på en hel del kul. Du läser troligen det här, så jag får passa på att önska dig och Craig en trevlig jul och nyår i Australien och hoppas du hittar något bra företag att skriva din thesis hos! Hoppas också att vi ses nån gång i framtiden – oavsett var i världen ni/vi hamnar!

Det faktum att det nu bara är 9 dagar kvar till jag åker hem börjar så sakteliga sjunka in. Känslan som infinner sig är svår att beskriva. Dels längtar jag hem till flickvän fästmö och till familjen. Det börjar vara tradigt att inte kunna prata med dem man älskar på normala tider och att behöva göra det genom en dator. Det ska också bli skönt att komma hem och få känna på lite julstämning. Men samtidigt så vet jag att i det ögonblick jag kliver av planet på Arlanda och kylan omsveper oss så kommer jag att längta tillbaka till Auckland och till värmen. Vi lämnar Nya Zealand precis när sommaren drar igång på allvar och det hade varit underbart att stanna två månader till och leva lite turistliv.

I och med detta inlägg så är jag nu till slut i fas med bloggandet. Semestern på sydön tog lång tid att skriva om, även om vi hade tagit anteckningar under resan som har varit till stor hjälp. Jag bryr mig egentligen inte så mycket om någon läser det jag skrivit eller inte – jag är nog själv den som har störst glädje av bloggen. Därmed inte sagt att jag uppskattar att det är så pass många som hittat hit ändå!

Det kommer nog en eller ett par uppdateringar till innan jag åker hem. Veckan som kommer ska vi ägna åt att förbereda presentationen och i övrigt ska jag nog försöka hinna med lite sightseeing och julklappshopping innan det är dags att packa väskan. Flyget går hem till Sverige på tisdag den 15:e december klockan 15.30.

Det tar ca en och en halv timma att gå till Mission Bay ifrån vår lägenhet. Vägen går utmed Tamaki Drive som ligger alldeles bredvid vattnet och går ifrån centrala Auckland utmed kustremsan till Mission Bay och stränderna i närheten.

På vägen ut gick gick jag förbi marinan i Okahu Bay och kollade in standarden på Aucklandbornas fritidsbåtar. Kan säga att de flesta var av rätt schysst kaliber.

En utombordare på 300 hästkrafter tycker man ju borde räcka rätt långt – right? Nja, varför köpa en när man kan få tre för tre gånger priset?

Mission Bay är ett populärt besöksmål för turister och Aucklandbor som vill komma ut från stadens brus lite. Här finns en radda med restauranger och barer och den här dagen var det många som hade passat på att ta sig dit för ett dopp eller för att bara lapa lite sol.

På vägen tillbaka gick jag genom MJ Savage Memorial Park som ligger på en kulle utmed vägen. Michael Joseph Savage var en mycket omtyckt premiärminister i Nya Zealand mellan åren 1935-1940. Ifrån toppen på kullen har man utsikt över stora delar av Waitemata Harbour och det som dominerar utsikten är vulkanön Rangitoto. Man kan även se höghusen i Auckland CBD några kilometer bort.

På vägen tillbaka ligger också Kelly Tarltons Antarctic Adventure som bland annat huserar ett stort akvarium och en anläggning med pingviner. När jag gick förbi så skulle de stänga inom en halvtimma, så jag avstod från att gå in. Kelly Tarltons får nog bli en av de sista utflykterna jag gör innan jag åker hem. Anläggningen ligger inomhus, så det kan passa som utflykt på en regning dag.

Istället stannade jag en stund i Okahu Bay, som är den sista stranden man går förbi innan man kommer in i stan igen. Jag hade inte planerat att bada egentligen, så några badbyxor hade jag inte med mig. Vattnet såg dock alldeles för inbjudande ut, så jag kastade av mig shortsen och badade i bara kallingarna istället. Ett bra beslut. Vattnet höll nog ca 18 grader – varmare än jag hade trott det skulle vara. Efteråt kunde jag sitta och torka i solen på stranden som var nästan tom på folk. Därmed är alltså badpremiären i Nya Zealand avklarad! Hoppas att det bjuds på minst ett tillfälle till innan jag åker hem.

Efter att ha spenderat hela dagen i solen i kortärmat och shorts så var jag rätt solbränd när jag kom tillbaka. Var lite röd och öm på vaderna dagen efter, men det var det värt!

Som ni ser har alltså sommaren kommit till Auckland på allvar. Vi hade nyss en vecka med strax över 20 grader om dagarna och strålande sol. Nu är vädret lite sämre med regn och blåst, men det är ändå ganska varmt och fuktigt och mot tisdag-onsdag ska det bli soligt och fint igen säger de. Att det i själva verket bara är tre veckor kvar till jul har jag väldigt svårt att förstå.

Eftermiddagen bjöd på ett föreläsningsprogram som handlade om global uppvärmning och klimatförändringar. Programmet avslutades med en paneldebatt om hur Nya Zealand ska bidra till att minska utsläppen samtidigt som man säkerställer en ekonomisk tillväxt.

Konferensen avslutades med en middag i the Deloitte Gallery på Westpac Stadium. Lokalen omringar en del av arenan och genom stora panoramafönster har man utsikt över hela stadion. Nu spelades ingen match när vi var där – då hade nog lokalen varit upptagen, men det var ändå en rätt cool lokal. Bara någon vecka tidigare så kunde man här bevittna hur Nya Zealand kvalade in till fotbolls-VM!

Det bjöds på en rejäl buffé och det var fri tillgång på alkohol i baren, så det fanns inget att klaga på. Under kvällen delades priser ut för väl genomförda presentationer och väl illustrerade affischer. Det var trevligt sällskap vid borden och en jazztrio spelade bakgrundsmusik under middagen vilket bidrog till en bra stämning.

Vårt flyg tillbaks till Auckland gick vid 11-tiden dagen efter, så jag avstod från att dra vidare ut på galej i Wellington med några andra deltagare och knallade tillbaks till hotellet när stället började avfolkas.

Sammanfattningsvis så överträffade konferensen mina förväntningar. De flesta gjorde ett bra jobb med att presentera sin forskning så att folk även utanför deras fält förstod vad det handlade om vilket gjorde att man lärde sig en hel del nytt under de två dagarna.

Tillbaks i Auckland så kunde vi lägga konferensen bakom oss och fokusera på att färdigställa vår rapport. Det var nu bara tre veckor kvar till presentation och än hade vi en del idéer kvar att utforska innan de var mogna nog att få plats i rapporten.